måndag 25 april 2011

Rapport från Clas


Still alive!

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg, så en hel har hänt här nere i Nederländerna under tiden. Den 22:a mars så hade Team Amsterdam sin lagpresentation på ett café vid Amsterdam Science Park. Det var en ny upplevelse för mig och det var första gången jag träffade flera av lagets cyklister. Presentationen var givetvis på nederländska, men Pascal var snäll nog att berätta när det var min tur att gå ut på scenen... Intervjun med mig gjordes dock på engelska så den delen av presentation förstod jag i alla fall. Stämningen var väldigt god och jag tror att det bidrog till att en klubbtröja signerad av alla lagets cyklister drog hem 175 Euro i den avslutande auktionen. Att alla cyklister i laget jublade högt så fort någon höjde budet kan också ha spelat in...
Min kadensväxling har gått över förväntan trots att jag missade möjligheten att gå en introduktionskurs för att kunna träna på velodromen. Oturlig nog så stängde dom den delen av verksamheten för säsongen samma dag som jag kontaktade dem. Jag har därför satsat på att vänja benen genom att köra specifika kadenspass där jag försöker att hålla mig mellan 105 och 125 RPM beroende på hastighet och vindriktning. Under vanliga träningspass har jag fokuserat på att hålla en kadens nära eller strax över 100 och träningen har gjort att det idag känns naturligt att ligga på mellan 95 och 105 i kadens beroende på om det är motvind eller medvind. Om detta kommer att göra mig till en bättre cyklist återstår att se, men jag kommer att köra styrkepass på cykeln emellanåt för att underhålla benstyrkan.
Första riktiga tävlingen jag körde här nere var Omloop van de Glazen Stad, en så kallad Vrije Klassikier. Den tillhör den tuffare kategorin av tävlingar som laget kör (elittävlingarna under Vrije Klassikiers räknas in som Clubcompetitie). Vi var fem cyklister till start från Team Amsterdam och serviceteamet var lika stort! Vi hade en massör, en mekaniker, en sportdirektör, en assisterande sportdirektör och en extra hjälpreda till vårt förfogande. Detta gjorde att vi kunde ta det väldigt lugnt innan loppet och i kombination med den avslappnade stämningen i laget så bidrog det till att nervositeten nästan var obefintlig på startlinjen. I startfållan träffade vi på en Kanadensisk cyklist som valt att spendera ett år i Nederländerna för att tävla och träna . Hans åsikt var att nivån på tävlingarna inte gick att jämföra med vad han var van vid på hemmaplan...
Flera Continetallag kom till start, så det var en väldigt tuff säsongsöppnare för min del. Banan gick igenom mindre städer och samhällen och innehöll väldigt många inslag av kraftiga kurvor, rondeller, refuger och avsmalningar. Detta ledde gång på gång till ständiga inbromsningar som följdes av kraftiga igångdrag och gjorde att det kändes som ett väldigt långt GP-lopp. Vurporna var många och trots den ojämna farten så låg snittfarten på över 47 km/h under de första 70 minuterna av loppet. Jag inledde tävlingen bra och låg högt upp i klungan de första 20 minuterna, men tappade en hel del positioner och kände inte riktigt att jag orkade ta mig högre upp i fältet. Att inte jobba sig upp var dock ett dåligt beslut då vinden började tillta och jag tvingades ta mycket vind när klungan sträcktes ut i kantvinden. Efter knappt en och en halv timme var det roliga slut för egen del, då jag fick ge mig med krampande lår.
Att hitta tillbaka till startområdet var lättare sagt än gjort när jag hade brutit loppet. Jag hade skrivit ner namnet på staden vi hade startat i på baksidan av ena handen, så det blev till att fråga sig fram och följa skyltar. Jag fick dock sällskap av en nederländsk cyklist som var i samma sits, vilket gjorde färden tillbaka trevligare.
Efter loppet så passade jag på att prata lite med Henrik Åbom, Boråscyklisten som numera kör för ett lag med bas Groningen. Han tycktes vara nöjd med sitt nya lag och avslutade loppet högt upp i fältet efter att ha gjort spurtuppdraget för en lagkamrat.
Jag skulle helt klart ha jobbat hårdare för att hålla mig skyddad från vinden högre upp i fältet, även om benen inte var de bästa under loppet. Hade jag hängt med i tio minuter till så hade jag kunnat återhämta mig då farten minskade i klungan. Jag hade som mål att ta mig igenom loppet, men det känns i alla fall som att jag lärde mig en ordentlig läxa av min första klassiker.
Efterföljande helg ville laget att jag skulle köra ytterligare en klassiker, men eftersom jag inte hade varit listad som deltagande eller reserv så hade jag lovat flera vänner att vi skulle åka ner och se Paris-Roubaix på plats. Det kändes riktigt tråkigt att inte kunna ställa upp, då det rådde en brist på cyklister den helgen. Ett gäng var och körde ett etapplopp i Marocko, en hade brutit nyckelbenet, Jim hade blivit värvad av ett större lag och några var inte riktigt redo för hetluften.
Paris-Roubaix är min favoritklassiker så att åka ner och se spektaklet på plats var någonting som jag velat göra i flera års tid. Jag körde ner en bil full med taggade vänner och första stoppet var början av gatstenssektionen i Arenbergskogen. Det var fullt med cykelfans från en mängd olika länder utefter hela vägen. Fler svenskar var på plats och jag träffade några medlemmar från det stora cykelsläktet Ahlstrand. Cyklisterna fullkomligt flög förbi oss över det dåliga underlaget, men det var en häligt upplevelse trots att den var kortvarig.
Planen var sedan att se passeringen vid ytterligare en gatstenssektion, men en avstängd väg gjorde att vi beslöt oss för att köra direkt till velodromen vid Roubaix istället; där kunde såg vi resten av loppet på en storbildsskärm. Jublet som hördes när Vansummeren kom in solo på velodromen vittnade helt klart om att det fanns en hel del belgare på plats…
Den gångna helgen var jag tillbaka i Sverige för att träffa familjen och köra första loppet med Fredrikshofs elitlag. Jag hade förhoppningar om att få till ett skapligt lopp, men ödet ville helt klart annat. Under uppvärmningen så låg jag på sista rulle i en kantvindsformation och var dum nog att lägga mig innanför en lagkamrats hjul, trots att avståndet till vägkanten var i underkant. En häftigt rörelse längre fram i klungan i kombination med ouppmärksamhet gjorde att jag slog i knäet, skrapade upp ena underbenet och stukade tummen. Jag tror inte att jag behöver förklara hur pinsamt och onödigt det kändes… När loppet sedan startade tänkte jag inte så mycket på det, men när farten gick upp efter en tids långsammare körning så fanns det ingen kraft i benen. Jag kan inte med säkerhet säga att det var helt och hållet på grund av vurpan, men om så inte är fallet så har jag all anledning att vara orolig över vad som hade hänt med min form inom loppet av två dagar. På Fredagen hade jag nämligen kört pace bakom bil och då var benen finfina…
Nästa lopp på hemmaplan blir Skandisloppet, förhoppningsvis så slipper jag uppvärmningsvurpor och slöa ben!

Inga kommentarer: