lördag 12 mars 2011

Rapport från Holland



Käppar i hjulen...


Det har gått några veckor sedan min senaste rapport och sedan dess har det hänt en hel del. Tyvärr så har jag stött på lite svårigheter då jag har tretton riktigt förkylda dagar bakom mig. Min förkylning gjorde att jag missade förra helgens tävlingspremiär i Belgien, där min lagkamrat Jim fixade en andraplats. Det kändes givetvis riktigt surt att inte kunna vara med, men jag har hela tiden försökt att vara optimistisk och fokuserat på att sova bra och äta balanserat. Förkylningen kom efter en dag med knappt fem timmar på cykeln, inklusive lagträning och en träningstävling. Temperaturen var bara två grader under dagen, så väntan i kylan innan träningstävlingen kan ha varit huvudorsaken.

Jag var sjuk några veckor innan jag kom ner till Amsterdam så formen har därför varit ganska dålig och två veckor utan träning har inte gjort situationen bättre. Detta var ingen direkt fördel när lagledarna tog ut lagen för tävlingarna fram till den tionde april. Omkring 25 cyklister konkurrerar om tre till sju platser per tävling. Jag blev endast uttagen till en av åtta tävlingar, vilket givetvis känns surt, men jag tycker trots allt att det är ett logiskt beslut. Det finns helt enkelt många andra cyklister i laget som är vassare just nu. Vi är lite bortskämda i Sverige där alla lag kan välja vilka tävlingar de ska köra och cyklisterna själva kan välja sina tävlingar. Här nere finns det dock många fler elitcyklister och konkurrensen blir därför hårdare. För min del handlar nu allt om att bli frisk, komma igång med träningen på allvar och köra lokala tävlingar fram till Omloop van de Glazen Stad den tredje april.

Oturligt nog så infaller ”min” tävling samtidigt som Flandern Runt, en tävling som jag och två av mina kompisar här ville åka och se på plats. Min slovenska kompis Blaz är en före detta tävlingscyklist och han känner den Slovenska proffscyklisten Simon Spilak. Tanken var att vi skulle se Flandern och träffa Spilak efteråt, men nu blir det nog Paris Roubaix istället. Med lite tur så kanske vi kan se Thor Hushovd passera mållinjen först av alla inne på velodromen i Roubaix, något som min norska kompis Endre inte skulle ha något emot…

Att vara en del Team Amsterdam är lite speciellt på många sätt. Med många cyklister i laget så tenderar min mailbox att bombarderas med 10-15 mejl inom loppet av någon timme när någon har satt igång en diskussion. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men att förstå vad som står i mejlen är alltid utmanade då jag inte förstår nederländska så bra. Google translate är till stor nytta, men när översättaren inte räcker till så får man kombinera sina kunskaper i svenska, engelska och tyska för att klura ut vad som händer den kommande helgen! Skriven nederländska går ofta att förstå i stora drag, men uttalet gör det dock väldigt svårt att urskilja ord när någon talar. Jag är med andra ord ganska ”lost” när grabbarna babblar på innan träningarna...

Team Amsterdam består av en blandning av yngre och lite äldre cyklister. Det finns en hel del första- och andraårsseniorer, men jag tillhör ändå den yngre halvan av laget. Det bästa med blandningen är att de mest erfarna cyklisterna gärna delar med sig av sina kunskaper till oss andra. Pascal märkte tidigt en svaghet hos mig som jag inte tänkt så mycket på. Det gäller kadensen jag håller under de korta, GP-liknande träningstävlingarna vi kör här nere. Han vill helst se att jag går två eller tre växlar lättare än jag är van vid.

Jag gjorde en träningsförändring till föregående säsong för att höja min normalkadens från omkring 70 till 80-85. Detta för att jag bättre skulle klara av accelerationskrävande lopp. En positiv sideffekt av detta var att jag började aktivera fler typ 1-muskelfibrer istället för typ 2a-fibrer och därför brände mer fett och mindre glykogen under träningspass och lopp. Det blev plötsligt lätt att komma ner på en väldigt konkurrenskraftig vikt.

GP-lopp och prologer har fortsatt att vara mina svagaste sidor som cyklist och jag har trott att det helt och hållet berott på att jag har en muskelsammansättning där de mest explosiva muskelfibrerna, typ 2b är ganska frånvarande. Det är nog en del av sanningen, men om jag kan vänja kroppen vid en högre kadens så kanske jag slipper lida så mycket under de korta loppen framöver. Nu bör jag alltså sikta på att klara av att hålla uppåt 100 i kadens under lopp som är accelerationskrävande. Omställningsträningen ska tydligen vara väldigt ”oskön”, men jag är inne på att börja träna regelbundet på velodromen i Amsterdam för att få till effektiv högkadensträning.

En stor skillnad mot cykelsporten i Sverige är att man generellt sett är mindre materialfixerad i Nederländerna. Man ser ofta tävlingscyklister på aluminiumramar här nere, men i Sverige är det väldigt ovanligt. Även om jag lite av en ”pryltok” själv så tycker jag att detta är positivt. Det gör att sporten öppnas för fler, en förändring som vi skulle behöva se hemma, åtminstone i ungdomsklasserna.

Inför tävlingarna i Belgien (som jag missade på grund av förkylningen) så var jag orolig för att jag inte skulle hinna få fram en ny licens med team- och klubbnamn på, samt det tillstånd som krävs för att tävla här nere. Svenska Cykelförbundet såg dock till att fixa detta snabbt och jag hade dokument och licens i min hand efter två dagar! Ett stort tack till Åsa Hermanson på förbundet för detta!

Om ni är intresserade av att lära er mer om muskeltyper och träning så kan jag verkligen rekommendera följande artikel:

http://www.wholeathlete.com/assets/documents/muscle_fiber_type-print.pdf

Inga kommentarer: